Upptäck Järnets väg vid Falu Gruva
För den som inte hinner eller för den som vill få en försmak av Järnets väg så är det möjligt vid Falu Gruva. Det finns en utställning om just Järnets väg på Gruvmuseets innergård. Tanken med utställningen är att berätta om det här fantastiska utflyktsmålet bara några mil bort.
Längs platserna på Järnets väg finns också QR-koder utställda där du både kan läsa och höra våra guider berätta på svenska eller engelska.
VINTJÄRNS GRUVA
Här bröts järnmalm i 250 år
I över 250 år bröts järnmalm i Vintjärn cirka fyra mil norr om Falun. Fyndigheten upptäcktes 1725 av Olof Andersson från Gräsbackatorp och idag finns en minnessten med hans namn på platsen. Gruvan i Vintjärn stängde 1979 och det som finns kvar på platsen i dag är bland annat det lutande centralschaktet, trälaven och en transformatorbyggnad i slaggsten.
Vintjärn är startpunkten för den järnhantering som vi i dag kallar Järnets väg; här bröts den järnmalm som fraktades vidare till bruken som ett efter ett anlades i trakten. Järnet var en viktig resurs vid Falu Gruva – ett faktum som gjorde att Stora Kopparberget som företaget hette då köpte andelar i gruvan redan 1731.
Järnvägen, som kom till bygden under andra halvan av 1800-talet och ersatte transporter med häst och släde vintertid, fick stor betydelse för gruvdriften. Storhetstiden för gruvbrytningen i Vintjärn var på 1920-talet då runt 400 personer bodde i byn.
SOLGRUVSTUGAN
Stugan hem åt åtta familjer
Nära gruvan i Vintjärn finns gruvarbetarbostaden Solgruvstugan från tidigt 1800-tal alternativt sent 1700-tal. Huset, numera klassat som byggnadsminne, är äldre än många andra bevarade gruvarbetarbostäder vilket gör den till en av Sveriges mest intressanta.
Med fyra symmetriskt placerade spisrum på varje våning delades huset från början av hela åtta gruvarbetarfamiljer som dessutom erbjöd husrum åt forkarlar som körde järnmalmen med hästar vintertid.
Huset var bebott fram till 1920-talet och har därefter fungerat som tillfällig bostad för skogsarbetare och norska flyktingar under andra världskriget.
SVARTNÄS BRUK
Järnbruket igång redan 1735
Stora Kopparberget, idag Falu Gruva, köpte andelar i gruvan i Vintjärn strax efter malmbrytningen hade startat 1725. Tio år senare anlades det första järnbruket i Svartnäs för att tillverka järnprodukter till Falu Gruva och Avesta kopparverk. Här fanns från början en masugn, en stångjärns- och en knipphammare. Bruket stängde 1889 och i dag finns en del spår kvar, bland annat resterna av ett bessermerverk från 1870-talet.
Kyrkan i byn invigdes i slutet av 1700-talet och fortfarande i mitten av 1900-talet var Svartnäs en bygd med framtidstro. Så här beskriver konstnären Ina Almegård uppväxten i byn:
”I prästgården där växte jag upp, i Svartnäs har jag mitt hjärta än idag. När jag var barn på 50-talet var det en levande bygd med små finnbyar uppe på höjderna, blånande berg och blänkande sjöar så långt ögat nådde. Den moderna tiden gjorde sitt intåg, och det såg ljust ut. Svartnäs bruk var visserligen nedlagt sedan länge, men skogen – det behövdes folk i detta hav av skog!”
ÅGS BRUK
Tonvis med tackjärn tillverkades här
Med hopp om att hyttan skulle återuppväckas igen lämnades byggnaderna i Ågs bruk kvar i befintligt skick när verksamheten lades ner 1927. Då hade masugnen varit igång i 99 år sedan starten 1828.
Stora Kopparberget anlade Ågs bruk som en hjälphytta till Svartnäs som redan hade varit igång i nästan hundra år.
Eldsvådor härjade Ågs bruk vid två tillfällen under 1800-talet; båda gångerna byggdes masugnen genast upp på nytt.
Under senare delen av 1800-talet ökade produktionen stadigt. Dels på grund av att vattentillgången hade säkrats med förbättrade dammar, dels på grund av järnvägen från Vintjärn som underlättade transporten av järnmalm. Under rekordåret 1913 tillverkades nästan 6 000 ton tackjärn.
Här fanns en handelsbod, förvaltarbostad och en bruksgata med arbetarbostäder. Författaren Karl-Erik Forsslund, som besökte Ågs bruk på 1920-talet, beskrev platsen som “… den allra finaste och ljuvligaste bergslagsidyll”.
KORSÅ BRUK
Härifrån fraktades järnet ut i världen
Tackjärn från Åg fraktades till Korså bruk där det bearbetades till smidbart stångjärn. Från 1840-talet och nästan hundra år framåt skötte smeder i långa vita skjortor det tunga arbetet. Än idag finns hamrarna och blåsmaskinen med stora vattenhjul, rester av lancashiresmedjan – den sista som var i drift i Dalarna, bevarade på platsen.
Så här berättar lärarinnan Greta Möller om uppväxten på bruket:
“Vi barn brukade sitta i rader på smedjans bänk och betrakta hela tillverkningen som ett underbart skådespel. Vi såg träkol och tackjärn under eldens inverkan och smedens spettande och brytande förvandlas till smälta, som smiddes under hammare efter hammare till fint järn. Vi gick där på smedsbacken bland stångjärnsstaplar och stavade på de underliga adresserna till Turkiet och England.”
Korsån var väglöst ända fram till mitten av 1900-talet. Tackjärnet från Åg fraktades på smalspårig järnväg och pråm. Stångjärnet som gick på export via Gävle hamn tog samma väg åt andra hållet.
Idag finns ett litet museum som visar modeller av hur det såg ut i Korsån när bruket var igång. Här finns också en rad verktyg och föremål.
Korså Herrgård, där brukspatronen bodde, har idag förvandlats till en bed & breakfast med sommarkafé.
